Det var över ett år sedan det skrevs något här, vilket egentligen är lite lustigt med tanke på hur mycket det finns att skriva om. Å andra sidan kanske det är just därför det inte skrivs; för att det är så mycket som obstruerar. Eller så försöker jag bara lura mig själv istället för att bara göra en pudel och erkänna den så dominanta lathetens inverkan på sådant jag producerar på min fritid. Dock, det verkar ju onekligen som jag här i min post-influensa ändå tagit mig tid att logga in och låta fingrarna härja, om än något mållöst, på det nyinköpta trådlösa tangentbordet.

Efter att nu ha suttit i en kvart och funderat med tom blick till tonerna av Ludovico Einaudi så slog det mig just. Anledningen till att jag skriver idag har inget att göra med tiden som finns mig till förfogande just idag. Mitt behov av uttryck har så ofta närts av saknad, så ock idag verkar det som. Jag saknar min lilla familj. De är i en annan stad just nu men jag blev tvungen att fara hem på grund av sjukdomen jag ådrog mig.

Ja, jag blev far för snart ett halvår sedan. Det går naturligtvis inte att skriva något om det utan att använda en drös av klichéer som alla har hört förut. Men jag försäkrar: Jag känner dem (klichéerna). Det obeskrivbara. Det existentiella. Det där som får en människas liv att bli någon annans, för att den är samma människa. Du är jag. Mitt blods blod. Vårt lilla barn, som nu ska bli varse jorden, och undra hur allt blev som det blev. De goda sakerna, och de hemska.

På senare år har de ovan nämnda hemska sakerna påverkat mig mer och mer, kanske har faderskapet ett par fingrar med i den leken. Jag har blivit en rationellare och mer kritiskt tänkande person (tror jag), men det har inte förminskat min emotion. Tvärtom; jag har fått ett fördjupat intresse för humanistiska frågor och för långsiktig hushållning med jordens resurser, vilket har lett till en insikt. Det är en insikt som jag även hört Matt Dillahunty nämna flertalet gånger: Viljan att lämna jorden i ett bättre skick än när man kom. Att liksom sträva efter att nettoeffekten av ens existens ska ha varit positiv för jorden. Inga lätta puckar att handskas med, jag vet. Men det behöver kanske inte vara så förbannat överväldigande stort och avlägset. Gör nåt, bara. Någonting är du förmodligen bra på. Använd det? För många är nog inte ens tröskeln speciellt hög.

För egen del blev jag medlem i Humanisterna för drygt ett år sedan och använder idag min erfarenhet inom webb och IT i välgörande syfte å HumanistHjälpens vägnar, vid sidan av ordinarie arbete. Sajten i skrivande stund behöver föras in i nutiden, och det är där jag lägger så mycket tid jag kan. SSL-cert behöver implementeras, URL:er behöver re-writas, innehållsstrukturen behöver ses över, webbanalysen behöver förfinas och inte minst behöver layout och design ett rejält lyft. Jag har en tanke om att dokumentera processen som ett case och publicera det här på min hemsida som ett projekt under projektsidan. Tänk om mitt arbete kunde göra skillnad åt det positiva hållet för någon.

Tänk.

Jag vill göra mer.

En dotters hand i sand